Instagram

fredag 22 februari 2013

XL-galan

Klockan är nu alldeles för mycket med tanke på att jag ska upp tidigt på morgonen för en plåtning. Så jag fattar mig kort.

Jag var på XL-galan igår kväll. Det var emellanåt sjukt stressigt, som det ofta är när det gäller friidrott. Den här galan har ett exceptionellt ihoptryckt tävlingsschema - allt sker under två timmar.

Den absolut bästa bilden, den som kunde ha blivit historisk, den blev inte av. Den takmonterade kameran fungerade inte alls. Men det innebär att man får testa igen nästa år.

Hejhopp.


Dessutom fastnade jag på bild!

Där, i mitten av fotografpacket, är jag. Foto: Niklas Larsson
Foto: Jonathan Näckstrand
Foto: Jonathan Näckstrand

onsdag 13 februari 2013

POYi

Jag har suttit och följt delar av juryarbetet i POYi när det kommer till sportkategorierna. Att man kan följa tävlingen live och höra juryns resonemang är förträffligt. Den transparensen är oslagbar och ett riktmärke för alla andra bildtävlingar i världen. Framförallt är det väldigt lärorikt att höra resonemangen.

Juryn bestod av tre domare: två amerikaner och en australiensare. Genomgående så röstade en av de amerikanska domarna in sådant som hade med amerikansk idrott eller idrottsutövare att göra. Naturligt, med tanke på att det är vad som ligger honom närmast, men inte bra från ett objektivt juryarbetes perspektiv. Hans kommentar om Jessica Gows reportage om Sarah Sjöström var: "Jag vet inte vem hon (Sarah) är".

Två kommentarer som jag fastnade för i kommentarsfältet: "Vad gammalmodiga domarna är" och "Var är utvecklingen?" En tes som diskuterades var om inte juryn hade ett ansvar att se till så att det var sådana bilder som utmanade det traditionella bildjournalistiska tänket och förde det framåt som skulle premieras. Helt enkelt sätta en ny standard för bildberättande.

Att två bilder på Usain Bolt när han korsar mållinjen på 200-metersfinalen under OS, en händelse som finns i tusentals bildvarianter, får pris, det är inte att utmana de traditionella. Och att ALLA kreativa bilder från hans lopp i OS försvann i första gallringen... Det är faktiskt skandal.


Jag vill dock sätta lite perspektiv på just sportfeaturekategorierna i denna tävling.

Det jag tror många här hemma missar när det gäller just kategoriseringen av sport feature är hur den ses på av POYi-juryn. Så här lyder beskrivningen av kategorin: "Single photographs that increase understanding and appreciation for individual and team in professional, semi-professional, minor league, farm league, pre-Olympic trials, Paralympics, or collegiate-level divisions. The photographs should spotlight emotion, celebration, jubilation, dejection, and reaction among athletes and fans. Peak action photographs should be entered in the Sports Action category." Kort och gott: jubel och depp.

I Sverige, när vi pratar om feature, finns inte ens jubel- och deppbilder med i tanken. Vi ser inte upp till dessa bilder på samma sätt som i den angloamerikanska världen. Med det sagt tycker jag personligen inte att benämningen i POYi är bra.

Det är helt enkelt inte en lika stor journalistisk prestation att dokumentera en glädje- eller sorgkänsla på en arena, där det finns hundra fotografer runtom en, som att arbeta sig till access och tilltro hos en människa eller ett lag och genom det visa på en okänd del av sporten eller berätta en gripande historia.

Nej, hemskt traditionellt, väldigt förutsebart och tyvärr inte en rättvis representation av det bästa från 2012, så summerar jag sportkategorierna i POYi i år. Förhoppningsvis kan World Press Photo utmana normerna för sportbildjournalistiken.

MEN.

Det roligaste hittills med tävlingen måste vara sajten POYi Cats som någon entusiast skapat. Kolla in den. Och kolla framförallt in sportreportaget "One of the team". Fantastisk story som berör.

En liten klick

Jag har hunnit med att vara på ytterligare en landskamp, den mellan Sverige och Argentina.

Det här är sju av de 133 (!) bilder som med mitt namn som byline finns inlagda i vårt arkiv. Totalt var vi fyra fotografer på Bildbyrån som skickade 425 bilder från matchen. Galet.

Två dagar på Hovet

Det är roligt att fotografera ishockey när det händer saker i sökaren. Så här såg det ut igår.


Och så här såg det ut i måndags. Samma arena, andra lag.

Japan

Och det var en resa jag behövde. Japan är det perfekta landet att åka till för att samla positiva intryck - samt äta fantastisk sashimi, såklart!


Där fick jag bland annat se sumobrottning för första gången. Det kändes som att resa tillbaka i tiden. Traditionella ceremonier, ingen reklam och en fantastisk atmosfär. Kul var det!


Det var andra gången jag var i Japan och på samma sätt som när jag kom hem förra gången efter att ha varit där blev jag förskräckt över att återvända hem till Norden. Artigheten var som bortblåst, det låg skräp överallt och tågen gick allt annat än i tid. Konstigt vad en vecka i Japan direkt gör en kräsen.

JVM var det ja...

Och så var det ju det där JVM:et...

De sista dagarna jobbade jag med extremt hög feber och knaprade febernedsättande till max. Att jobba med svenska kvällstidningstider gjorde att vi sällan kom i säng innan tre på natten. Och därefter upp tidigt på morgonen för att bevaka träning eller liknande.

När jag väl kom hem fick jag ligga en vecka i säng, därefter var det dags att åka till Japan på jobb.


Och några snabba porträtt: